man har trott i alla år att man ska må som man har gjort. men sedan jag har gått in i denna depression med härliga panikattacker allt som hör till så har jag fattat att depressionen alltid funnits där. kanske lite luddigare o i vågor, men alltid där.
kanske pga en kemisk obalans i hjärnan, men skiten som har hänt genom åren har inte hjälpt.
o nu har jag den där känslan igen som jag hatar. att jag vet att personen som jag tycker om (och fram tills nu har tyckt om mig), kommer att ge mig beskedet att jag inte är omtyckt på det sättet längre. innan nånting ens har börjat. man blir rädd för mig. jag är inte vad man vill ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar